Det svenska regelverket för brandskydd i batterienergilager präglas i dag av osäkerhet och divergerande tolkningar. I en forskningsrapport som tagits fram av Bengt Dahlgren i samverkan med RISE, KTH och LTH görs ett försök att systematiskt bryta med denna utveckling. I stället för ytterligare en uppsättning detaljkrav introduceras ett sammanhållet ramverk av funktionskrav medvetet utformat för att kunna ersätta dagens fragmenterade riktlinjer.
Det mest centrala i rapporten är just detta metodskifte. Medan många befintliga riktlinjer – från räddningstjänster, försäkringsbolag och internationella standarder – utgår från föreskrivande lösningar, som krav på separata brandceller, maximala energimängder per utrymme eller specifika skyddsavstånd, utgår Bengt Dahlgrens modell från vad som faktiskt ska uppnås. Det innebär att samma säkerhetsnivå kan nås genom olika tekniska lösningar, så länge de verifieras mot de definierade funktionerna.
Rapporten strukturerar dessa funktioner i sex huvudområden. De fem första speglar Boverkets byggregler: personsäker utrymning, begränsning av brand- och brandgasspridning inom byggnaden, skydd mot brandspridning mellan byggnader, bärförmåga vid brand samt förutsättningar för räddningstjänstens insats. Det sjätte området – egendomsskydd – är ett tillägg som tydligt markerar att batterilager innebär ekonomiska risker som inte fullt ut fångas av traditionella livsäkerhetskrav.
Det som skiljer rapporten från andra riktlinjer är inte bara strukturen utan också hur kraven konkretiseras. I stället för generella formuleringar kopplas varje funktion till mätbara eller verifierbara kriterier. För brandgasspridning handlar det exempelvis om att begränsa koncentrationer av toxiska gaser till nivåer som inte hindrar utrymning eller insats. För räddningstjänstens säkerhet diskuteras explicit exponering för värmestrålning, risk för återantändning och behovet av kontroll över ventilationsförhållanden. Här integreras resultat från experimentella studier av litiumjonbatteriers brandförlopp, där just gasutveckling och termisk rusning visat sig vara avgörande dimensionerande faktorer.
En annan tydlig skillnad är synen på systemintegration. Många befintliga riktlinjer behandlar batterilager som isolerade riskobjekt, vilket leder till krav på fysisk separation från övrig byggnad. Rapporten argumenterar i stället för att brandskyddet ska analyseras på systemnivå. Ett garage med sprinkler, brandgasventilation och robusta konstruktioner kan i vissa fall utgöra en bättre miljö för ett batterilager än ett separat utrymme utan motsvarande skyddsnivå. Det är en slutsats som går emot flera nuvarande rekommendationer men som stöds av den riskbaserade analysen.
Rapporten lyfter också fram tidsdimensionen som central. Batteribränder kännetecknas ofta av ett fördröjt initialskede följt av ett snabbt eskalerande förlopp. Det innebär att tidig detektion och åtgärd kan vara avgörande, men också att konstruktioner måste tåla höga temperaturer och långvarig exponering. I flera befintliga riktlinjer saknas denna dynamiska syn, där fokus i stället ligger på statiska krav som brandcellsgränser och avstånd.
Ytterligare en skillnad är att rapporten explicit hanterar osäkerheter. Forskningen kring batteribränder är fortfarande under utveckling, och data kring fullskaliga händelser är begränsad. I stället för att bortse från detta föreslås att dimensioneringen ska inkludera säkerhetsmarginaler och scenariobaserade analyser. Det innebär att olika brandförlopp – från enstaka cellfel till fullständig termisk rusning i hela system – ska beaktas i projekteringen.
Samtidigt pekar rapporten indirekt på svagheter i dagens praxis. När olika aktörer ställer olika krav riskerar resultatet att bli antingen överdimensionerat eller otillräckligt. I vissa fall kan krav på separata brandceller och stora skyddsavstånd ge en falsk trygghet, om de inte kompletteras med åtgärder mot gasutveckling eller återantändning. I andra fall kan kostnadsdrivande krav sakna tydlig koppling till faktisk riskreduktion.
Det centrala bidraget från Bengt Dahlgren och forskargruppen är därmed inte en ny teknisk lösning, utan ett nytt sätt att strukturera problemet. Genom att knyta brandskyddet till verifierbara funktioner och vetenskapligt underbyggda scenarier skapas en plattform som kan anpassas till olika byggnader och batterisystem. Det är också detta som gör att förslaget pekas ut som en möjlig grund för framtida nationella riktlinjer.
