Civila insatspersoner kan bli en bärande del av Sveriges civilförsvar – men bara om frivilligheten får växa på egna villkor.
Sverige behöver fler personer som kan agera vid kriser och olyckor – särskilt i glesbygd där räddningstjänst dröjer. Enligt deltagarna i ett panelsamtal på Säkerhetsarenan i Almedalen är modellen med Civila insatspersoner (CIP) ett konkret sätt att öka motståndskraften. Men det kräver mer än utbildning och utrustning. Det kräver ”ansvarsglädje”.
– Det är ett sätt att ge hopp, inte bara skydd, sade Eliot Lundby Wieslander från Brandskyddsföreningen, som också modererade samtalet.
Han berättade om Emma från en CIP-övning som sa ”jag är så rädd för blod, jag kommer svimma”. Efteråt sa hon: ”Det här var den roligaste dagen i mitt liv – möjligen undantaget när mitt första sto fick ett föl.”
Det är den sortens erfarenheter som flera av paneldeltagarna menar kan göra frivilligengagemang till något mer än en plikt.
CIP-konceptet testas bland annat i Vallentuna kommun, där det redan finns lokal förankring genom hembygdsföreningar. Enligt Peter Arnevall från Storstockholms brandförsvar är det ett försök att bygga på befintligt engagemang:
– Skärgårdsborna är ett bra exempel. De är ofta först på plats och hjälper sin hembygd innan vi hinner fram, säger han.
Henrik Larsson från MSB varnade för att Sverige riskerar att fastna i regelverk och byråkratiska strukturer som kväver det engagemang som redan finns.
– Vi måste stödja både den organiserade frivilligheten och den snabba, oplanerade kraften, sa han.
Flera deltagare lyfte Ukraina som ett föredöme, där civil frivillighet snabbt formats till effektiva hjälpinsatser – ofta helt vid sidan av etablerade strukturer.
– Där organiseras man i 21-dagarscykler och hinner utbilda tusentals personer. Vi måste våga mer även i fredstid, sa Carl Heath från RISE.
SOS Alarms vd Madeleine Raukas beskrev hur viljan redan finns i samhället – varje år ringer svenskarna in fyra miljoner larm till 112, ofta med civil hjälp på plats redan innan blåljuspersonal anländer.
– Vi ser hur människor stannar kvar, ger första hjälpen och följer instruktioner från våra operatörer. Det finns en verklig vilja att hjälpa, säger hon.
Men om CIP ska bli en hållbar del av totalförsvaret krävs struktur, finansiering och framför allt respekt för frivilligheten som kraft. Ett genomgående tema i samtalet var behovet av att inte kväva engagemanget med byråkratisk kontroll.
– Sverige är världsbäst på förstudier. Men vi måste börja göra, sa Eliot Lundby Wieslander. Vi har en plan, men vi behöver också börja nu.
