Jag är förvånad. När jag skrivit artiklarna i till nummer 3 om problemen med sprinkler i kyrkorna och talat med flera inblandade, fler än vad som ryms i artiklarna, så kan jag bara sammanfatta det så. Förvåning.
Bakgrunden är att staten införde en kyrkoantikvarisk ersättning år 2000 för vård av kyrkorna när stat och kyrka skildes åt, just nu ligger den på 460 miljoner kronor per år. Även om Svenska kyrkan med sina över fem miljoner medlemmar går med miljardvinst varje år och år 2021 redovisade totala tillgångar på 42,5 miljarder kronor, så är det väl rimligt att moder Svea är med och värnar om historien.
Problemet blev när ersättningen betalade upp till 90 procent av installationskostnaderna för brandskydd. Det blev billigt för församlingarna att köpa in, det blev lukrativt för företag att sälja och erbjuda oprövade lösningar och kunskapen hos både beställare och leverantörer var helt enkel för dålig.
Det här har blivit en dyr historia för församlingarna och mycket tråkig. Just nu står många kyrkor med avslagna sprinklerinstallationer för att de läcker.
Ett företag pekas tydligt ut från flera håll och både rapporter från Brandforsk och Rise pekar ut deras lösningar som boven i dramat. Företaget har tidigare tagit på sig ansvaret och varit villiga att byta ut sprinklermunstycken som läcker. Men nu har de bytt vd och vill inte kännas vid några problem.
När jag kontaktar företaget vill de överhuvudtaget inte kommentera de båda rapporterna, de slår ifrån sig problematiken och hänvisar till att de just nu installerar sina sprinklers i Notre Dame.
Jag blir förvånad, för jag har aldrig stött på någon som inte vill kommentera eller bemöta kritik på det här sättet. Den gamla sanningen att alla gör fel, men det är hur man hanterar felen som är det viktiga, slår mig. Först förvånad, sen blir jag lite ledsen. Det här som skulle bli så bra för vårt kulturarv.
Sen blir jag arg. Tänk vilka konsekvenser det här kan få.
