Annons

Du är här

God sammanhållning är viktigt inom räddningstjänsten, men gruppmentalitet kan bromsa förändring och hota effektiviteten.

Rör inte brandmannen

Publicerad15 maj 2015  Text Lotta Fredholm

Brandkonferensen

I januari 2012 tillträdde brandingenjör Anders Axelsson som räddningschef i Gislaved. Han ville förändra arbetssättet, och ett år senare syntes indignerade rubriker: »Han vill göra handläggare av brandmän!«. I oktober 2013 slutade han sin tjänst. Vad var det som hände?

Idag arbetar Anders Axelsson vid utbildningsenheten på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Han säger att förändringsarbetet bottnade i ett behov att effektivisera inom räddningstjänsten. 

– Idag ligger mycket fokus på insatsarbete. Det pågår en del skadebegränsande förebyggande arbete, men för att utnyttja resurserna behöver tiden mellan larmen utnyttjas bättre, säger han.

En del i förändringen var att flytta fokus från kollektivet till individen. 

– Allt behöver inte göras i grupp. Om det exempelvis handlar om utbildning på en skola behövs inte fem brandmän, säger han.

Förslaget väckte stort motstånd. Ett argument var att gruppen utgjorde själva basen för det operativa arbetet. Anders Axelsson ansåg att det ska gå att jobba med vem som helst, precis som en flygplansbesättning kan utföra avancerade arbetsuppgifter under stress oavsett gruppens sammansättning. En fördel med blandade grupper är också att dessa kan arbeta mer enhetligt och även ge ett större utbyte av erfarenheter. En oro tycktes vara att förändringen skulle avslöja brister.  

– Om en i laget är bra på motorsprutan, kan andra ta ett kliv bakåt. I den nya organisation skulle det bli synligt vem som verkligen kan något, säger Anders Axelsson.

Han ville också komma till rätta med var kårens fokus på operativt arbete.

– Att rycka ut på insats har varit en stark drivkraft för många att söka sig till räddningstjänsten, precis som läkare kanske hellre jobbar som kirurger än med folkhälsoarbete, säger han.

Men faktum är att brandmän är ute på larm tre procent av tiden. 

– Sedan tillkommer en del tid för förberedelse, träning och underhåll – men det blir mycket arbetstid över. 

Bröt upp »familjen«

Tanken går osökt till Killinggängets nu 20-årsjubilerande Nilecity-serie, där brandmännen ägnar tiden de inte tränar åt att baka sockerkaka och titta på »mastodontfilm«.

– Visst är det en nidbild, men inspirationen kommer någonstans ifrån och det finns ett korn av sanning. Nu i somras var det exempelvis reportage i Sydsvenskan om »säker grillning« med brandmän som grillar på arbetstid, säger Anders Axelsson.

Forskare har delat in arbetstiden i dagtid, och den »andra tiden« som är kvällar, helger och storhelger. 

– Under den »andra tiden« luckras gränserna mellan privat och arbete upp, och brandmännen blir som en familj, med mycket stark gruppkänsla, säger Anders Axelsson.

Starka mekanismer sattes i rörelse när han ville förändra arbetssättet och arbetstiderna.

– Personalen upplevde ett hot mot det som man upplevde som motiverande i arbetet – det är ju inte välbetalt, men ändå söker 1 500 personer till 200 utbildningsplatser. En del är reproduktionen av maskulinitet, att vara just brandman. En annan är de »fringisar« det innebär att jobba vissa skift – arbetar man sju gånger i månaden har man resten av tiden fri för familj och fritid, säger han.

Uttalad revolt

Något som väckte stor uppmärksamhet var förslaget om byte av tjänstebeteckning, från brandman till handläggare. Tanken var att frikoppla tjänstestegen från det operativa arbetet. Att förlora en titel som man ville förknippas med var inte populärt. »Vem drömmer om att bli handläggare i kommunen?«, som Anders Axelsson uttrycker det. För att göra en lång historia kort gick förändringsarbetet i stå. 

– Personalen försökte överbelasta systemet, bland annat genom att det skedde en väldig uppgång i antalet ansökningar för semester och föräldraledighet. Dessutom övertalades deltidsbrandmännen att inte vikariera, vilket ställde till problem. Och stämningen blev allt sämre.  

– Jag förstod att det skulle vara trögt men var övertygad om att det skulle lägga sig. Men det gjorde det inte. Folk hälsade inte i korridoren och jag beskylldes bland annat för att vara ansvarig för att en medarbetare drabbats av hjärnblödning, som skulle ha utlösts av stress, säger han.

Samtidigt skedde också en stark kampanj mot politikerna, som inte kunde stå emot, och arbetsmiljön ifrågasattes av fackförbundet Kommunal. Situationen blev ohållbar och knappt två år efter tillträdet slutade Anders Axelsson.

Färgad av manlighetsidealet

Ulrika Jansson är genusforskare vid Karlstads universitet. I flera projekt har hon följt räddningstjänstens arbete. Hon håller i stort med om den bild som Anders Axelsson målar upp. 

– Räddningstjänsten premierar »det maskulina«, och är oerhört manligt märkt och mansdominerad, säger hon.

Exempelvis finns det föreställningar om »styrka« som något avgörande i den operativa insatsen. I motsats till detta ställs kvinnliga medarbetare, som inte anses hålla måttet, oavsett hur vältränade de är. 

– Attityden utåt är att alla som vill och kan arbeta inom räddningstjänsten är välkomna, men det som inte uttalas är att det ska ske på manliga premisser, säger hon.

Bland annat finns en ovilja att se kvinnor som chefer, vilken kan ge en sämre räddningsinsats.

Ulrika Jansson beskriver hur hon i sin forskning sett hur kvinnor som är räddningsledare inte blir lyssnade på av sina kolleger – kvinnliga som manliga. 

– Istället rådfrågas kanske en kollega. Det kan i förlängningen göra insatsen mindre effektiv, säger Ulrika Jansson.

Hon är inte förvånad över att Anders Axelssons förändringsarbete misslyckades. Förändring tenderar att motarbetas när en grupp upplever att de fråntas privilegier. Exempelvis arbetstider som innebär »att man kan sova på jobbet och sedan jobba i sin firma på dagtid«, som hon uttrycker det. 

En annan del är att brandmän så starkt identifierar sig med sin operativa roll. Därför var det enligt Ulrika Jansson inte så underligt att förslaget att kalla brandmän handläggare inte föll i god jord.

– Det säger något om den tyngd som begreppet brandman har och vad de förväntas göra. Allmänhetens föreställningar om att de är hjältar spelar också roll, säger Ulrika Jansson.  

Konsekvens och tydlighet

Hon betonar att det visst pågår jämställdhetsarbete, men det finns motstånd. För att komma till rätta med jämställdhetsproblematiken måste cheferna vara konsekventa och tydligt stötta jämställdhetsarbetet.

– De får inte tappa ett argument, utan varje sexistisk eller nedsättande kommentar måste bemötas, varje gång, varje dag. Annars landar gruppen i att »jämställdhetsanfallet gått över« och återgår till gamla mönster, säger hon.

Nu inleds ett nytt projekt, där sambruksprocesser mellan olika kommunala verksamheter, räddningstjänsten, hemtjänsten och hemsjukvården, ska studeras. 

– Det blir intressant att se hur den maskulint kodade räddningstjänsten ska samverka med den kvinnliga världen inom vård och omsorg. Jag ser för mig en kulturkrock inom fem sekunder …, säger Ulrika Jansson. 

Sträva åt samma håll

Vad är då Anders Axelssons råd till den räddningschef som vill driva igenom förändringar?

– Mitt råd är enkelt – gör det inte på egen hand. Du kommer inte att lyckas, utan det krävs att hela räddningstjänsten verkar i samma riktning, säger han.

En anledning är att arbetsgivarsidan är relativt svagt samordnad, jämfört med de fackliga organisationerna som har ett starkt nationellt grepp kring frågan. 

– Kommunpolitiker och företrädare för Sveriges kommuner och landsting måste också våga driva förändring, trots att det inte är populärt, säger han.

Men framförallt anser han att det krävs starkare ekonomiska incitament.

– Det kommer inte att ske någon förändring innan det skapas ett yttre förändringstryck utifrån. Jag tror att det kan kräva att vi tillåter räddningstjänst på entreprenad, säger Anders Axelsson.

Nummer 4—2015

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2015.