Annons

Du är här

Livet går vidare

Publicerad17 oktober 2014  Text Karin Wandrell

Katastrofer

Det kändes i luften att något inte stämde. När strömmen gick för andra gången och eldflagor började landa på gräsmattan insåg Anja Landgré och Kenneth Risberg att skogsbranden hade nått även deras älskade hus.

Skogsvägen ner till Stavsänget strax utanför Ängelsberg där Anja och Kenneth bor sedan 30 år är kantad av svarta förtvinade trädstammar. Här och där lyser gröna utropstecken till i form av ormbunkar som snabbt tagit tillbaka herraväldet över det som en gång var en skog. Det var på den här vägen skogsbrandens enda dödsfall inträffade när en timmerbilschaufför överraskades då branden plötslig spred sig kaosartat. 

Anjas och Kenneths hus klarade sig mot alla odds, men bastun och utedasset är borta, liksom bryggan och en del av den långa trappan ner till sjön Snyten. Paret har precis flyttat tillbaka, men känner sig fortfarande otrygga. Minnet av deras flykt lever kvar och deras lilla paradis känns skändat varje gång de tittar ut och ser förödelsen runt omkring.

Det var måndagen den 4 augusti som skogsbranden plötsligt löpte amok och växte enormt i omfattning. Anja och Kenneth hade sovit över i Norberg hos goda vänner och kom hem runt ettiden på eftermiddagen.

– Jag gick och badade eftersom det var så varmt, men hade en konstig känsla, säger Anja. Röken kom i sjok, men vid det laget hade man nästan vant sig. Kenneth gick och lade sig och tittade på golf och jag försökte lägga mig på kökssoffan för att lyssna på radioföljetongen. Då gick plötsligt strömmen och det blev svart.

Ett telefonsamtal till grannen visade att vädret var klart över Ängelsberg och att det enligt honom inte fanns något att oroa sig över. Strömmen kom tillbaka, men Anja ville inte vara kvar.

– Något hade förändrats, det kändes obehagligt, men ändå tvekade jag. Sedan gick strömmen igen och tio minuter senare kom branden. Först i form av eldflagor som Kenneth försökte släcka med kvasten. Jag stod redan vid bilen då och ville åka, men fick panik och började skrika och springa ner till bryggan, men såg inte Kenneth.

Dramatisk båtfärd

Kenneth, som hade varit inne i huset och hämtat datorn och katten Blixten som lyckades slita sig på vägen, återförenades med Anja nere vid bryggan och med gemensamma krafter fick de till sist i den lilla plastbåten i sjön.

– Elden har ett visst språk och vi kunde höra träden falla, säger Kenneth. Det var helt svart av brandrök och vansinnigt varmt. Vi hade ingen motor utan bara åror, men eftersom vågorna var så enorma gick det inte att ro.

Närmaste grannen, som också fått slänga sig i sin båt tillsammans med sina barn, erbjöd sig att bogsera dem till land. Anja var så panikslagen att hon först inte vågade släppa taget om tampen.

– Och när hon väl gjorde det åkte hon överbord och hängde i knävecken i fören, säger Kenneth. Jag tog tag i blusen, men den gick sönder så hon föll tillbaka, men till sist lyckades jag få tag i armarna och få upp henne. Vid det laget hade halva fören gått under vattnet så båten var till hälften vattenfylld.

– Ja, när det var som värst tänkte jag att vi räddade oss från elden bara för att drunk­na, säger Anja.

När de efter många om och men äntligen lyckades ta sig runt udden och slöra ner mot änden av sjön såg Kenneth plötsligt en skylt med Ankring förbjuden och visste att de var räddade. På stranden väntade grannens fru och hennes vän med en bil.

– Precis när vi kom i land kom tåget körande och tutade och brandbilar for förbi. Vi hade varit i ett inferno, men utanför fortsatte livet som vanligt vilket kändes otroligt överraskande, säger Anja.

Chockade länge

De blev snabbt omhändertagna av goda vänner och dagen efter flyttade de till sonens hus i Västerås.

– Vi var chockade, men fulla av adrenalin så vi fungerade ändå, säger Kenneth. Anjas mamma fyllde år så vi beslöt oss för att åka dit en dag för tidigt, mycket för att slippa röken eftersom den kändes så ångestladdad, men då hade den spritt sig dit också. Det gick inte att komma undan den.

Samtidigt började de så smått att acceptera att huset inte längre fanns kvar och de kom hela tiden på fler och fler saker som gått förlorade, allt från dottern Fannys målningar till Anjas basilikor. 

– Morgonen efter kalaset satt vi vid frukostbordet när Anjas brorson, som är en konstruktör av guds nåde, tog chansen att börja konstruera ett nytt hus åt oss, vilket kändes fantastiskt! Vi kände att nu börjar vårt nya liv, minns Kenneth.

Det var först på torsdagen, på väg i bilen tillbaka till Västerås, som de via räddningstjänsten fick reda på att både katt och hus hade klarat sig.

– Men jag trodde inte på honom först. Då sa han: »Du har väl ett kodlås och en katt som är hungrig? Det står en bil här också, men tyvärr måste jag meddela att nummerskylten har smält.« Det visade sig att branden hade stannat vid tomtgränsen, bara en decimeter från vedboden, säger Kenneth. 

Fantastiskt nätverk

Vid det första besöket hemma för att hämta katten befann de sig fortfarande i chock. Alla vägar var fortfarande avstängda, men tack vare en hygglig brandman som lät dem åka med mattransporten, fick de tio minuter på sig att plocka ihop det nödvändigaste. Blixten stod hungrig och väntade på dem innanför dörren och såg ut att tänka: Äntligen kommer ni!

– Det kändes som ett mirakel när vi såg vår gröna gräsmatta. Jag stod bara där och tittade. Tomaterna, hur kunde de ha klarat sig? säger Anja. Samtidigt såg det förfärligt ut runt omkring. 

Efter ett par veckor avklingade chocken och ersattes av depression och håglöshet. Anja och Kenneth kände att huset lika väl hade kunnat brinna ner så de hade sluppit alla val och kval.

– Samtidigt vet vi att alla kriser är bra på ett plan om man överlever eftersom det är början på något nytt och annorlunda, men vi är inte riktigt där än, säger Anja. Det är lite som att genomleva ett dödsfall tror jag.

– Men jag måste säga att vi har ett fantastisk nätverk med folk som bryr sig omkring oss, flikar Kenneth in. Vi har både blivit vattenbombade och kärleksbombade. Optikern ville stå för självrisken när jag skulle få nya glasögon eftersom de gamla blev förstörda och bilhandlaren erbjöd oss både gratis lånebil och att hämta pengar i kassan om vi behövde. Alla har varit så hjälpsamma fast de inte ens är nära vänner. 

En dryg månad efter branden brottas de fortfarande med beslutet om de ska bo kvar eller inte. Försäkringsbolaget vill inte betala för annat boende eftersom huset blivit sanerat och nu är beboeligt.

– Men jag kan inte bo här som det ser ut nu, säger Kenneth. Huset är huset men det finaste rummet, skogen, är borta. 

– Vi har valt att bo obekvämt och isolerat och skulle inte orka om inte naturen fanns runt omkring oss, säger Anja. Jag vet att livet är föränderligt, men den smärta som uppstått när skogen inte längre finns kvar gör att vi inte kan gå oberörda vidare. Det är jobbigare nu än när det precis hade brunnit, men eftersom vi mår sämre betyder det antagligen att vi är på bättringsvägen och att vi behöver annan hjälp utifrån nu. Även om det är ett mirakel att vi klarade oss så bra är det ändå svårt.

Nummer 6—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 6—2014.