Annons

Du är här

Fredrik Gustavsson.

Uppdrag Afghanistan

Publicerad6 september 2013  Text Bettina Bettenhausen

Utblick

Det gungar till. Först en gång. Sedan, efter någon sekund, en gång till. Fredrik Gustavsson reagerar snabbt. Gungningen är ett jordbävningsskalv och han är brandchef i Afghanistan.

Han befann sig inuti en container, en mobil brandstation, när det hände.

– Den svajade rätt bra, berättar Fredrik Gustavsson.

Alla samlades utomhus men eftersom det verkade lugnt styrde de anställda stegen mot sina skrivbord igen efter några minuter.

Fredrik hade vid det laget redan kontaktat sin chef och förläggningens byggnadsingenjör. Tillsammans med den sistnämnde gav han sig ut på inspektionsrunda runt förläggningen för att leta sprickor i fasader och fönster men allt verkade ha klarat sig.

Några timmar senare läste jag att jordbävningen mätte 5,7 på Richterskalan och kändes ända till Islamabad i Pakistan och New Delhi i Indien. 23 personer miste livet.

Fredrik arbetar för EU:s civila mission Eupol Afghanistan (European Union Police Mission in Afghanistan).

Eupol stöttar den afghanska polisen och de rättsliga instanser som omger den i arbetet med att bli säkra och pålitliga inrättningar för landets invånare.

När det krigshärjade Afghanistan blev en demokrati och bad västvärlden om hjälp att komma på fötter, tog sig amerikanarna an den afghanska militären, poliskåren fick hjälp från europeiskt håll. Förutom EU:s medlemsländer deltar även Kroatien, Kanada och Australien med en stödjande hand.

Ett 30-tal svenskar jobbar på Eupol. Högste chef är svenske polismästaren Karl Åke Roghe. Fredrik är utsänd av MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Vi befinner oss på polisuppdragens högkvarter, HQ som det kallas, omgärdade av höga murar.

Hälften av medarbetarna bor här, hälften på en förläggning som fungerar som en skyddad zon för västerlänningar två kilometer bort. Fredrik ansvarar för brandsäkerheten på missionens samtliga anläggningar runt om i landet.

Ingen hjälp utifrån

I vanliga fall är Fredrik brandchef i Åmål. Hans arbetsinsatser här skiljer sig en hel del från dem hemma i Sverige.

Här står inte bara bränder på schemat. Han måste även parera jordbävningar och attentat. På egen hand. Med minimal utrustning.

Det går inte att förvänta sig någon hjälp utifrån.

– Vi klarar inte av en större incident. Visst, ISAF, de internationella säkerhetsstyrkorna kan rycka ut. Men det tar dem nog en timme att ta sig hit.

Fredriks brandstation består av två röda containrar uppställda på parkeringen. Här förvarar han allt från andningsapparater och brandpumpar till elaggregat och specialbårar som används vid jordbävningar.

– Vi är lite trångbodda här på campen. Det är som en brandstation komprimerad till 15 kvadratmeter. 

En bit bort, i ett undanskymt hörn på parkeringen, står tre väldiga generatorer. De förser hela förläggningen och de 150 personer som bor och arbetar här med ström. Dagtid tillkommer ytterligare 150 personer. Generatorerna lägger i genomsnitt av runt en gång i veckan.

– Det är ett problem jag har slagits för. Om de inte funkar har vi inget vatten när det brinner.

Kabul ligger nästan 2 000 meter över havet. Vintrarna är snöiga och kalla. När alla element är påslagna, blir belastningen extra stor.

– Är strömmen borta i två timmar när det är 20 grader kallt märks det. För mig gäller det att hitta lösningar. Vart kan vi flytta oss så länge? I vilka utrymmen kan vi ställa in värmefläktar?

Vi dricker kaffe i förläggningens samlings­rum.

– Hur elak kan jag vara? säger Fredrik och ser fundersam ut när jag undrar över hur brandsäker anläggningen är. Elsystemet är så ålderdomligt att en eldsvåda kan uppstå när som helst. De få säkringar som finns har för höga amperetal. Halvsmälta kontakter är en vanlig syn. Olika europeiska elstandarder, bland annat från de brittiska kollegornas adaptrar, vållar också problem.

Brinner ofta

Bara i år har det varit sju bränder. Det har brunnit både i Fredriks badrum, i högsta chefens rum och på elektrikerns kontor. För att förebygga fler bränder inspekterar Fredrik tillsammans med missionens elektriker steg för steg varje utrymme i förläggningen.

Han börjar varje arbetsdag med att ta ett varv runt förläggningen för att kolla att allt är okej eftersom han har det övergripande ansvaret för säkerheten både vad gäller bränder och arbetsmiljö. Bland de afghanska kollegorna har det skett flera incidenter. En gång ramlade en av byggarbetarna ner från en byggnadsställning, en annan gång klippte en svetsare helt sonika av en kabel och stoppade in trådarna i vägguttaget.

– Det tyckte han var den bästa lösningen.

På vintern ligger röken tät över Kabul. Det luktar bränd plast. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. För att hålla värmen eldar man allt som finns att tillgå som gamla gummidäck och plastförpackningar. Luften går knappt att andas.

Fredrik har varit här sedan början av juli 2012. Det har gett honom många erfarenheter att ta med sig hem. En av dem är insikten om hur mycket det går att göra med små medel. På förläggningen är det brist på utrustning men gott om personal.

– Hemma är det ju tvärtom. Där köper vi mer teknik och skär ned på de anställda. Jag har insett hur mycket som går att lösa trots lite material. Hemma krånglar vi ibland till det onödigt mycket.

Internationell stämning

Innanför förläggningens välbevakade höga murar känns attentat och andra hotbilder långt borta. På fritiden tar vardagssysslorna över. Det är snarare känslan av att vara instängd som måste hållas stången. Här finns en matsal, ett kafé, några samlingsrum och en träningshall. Det är som ett litet samhälle i samhället.

Stämningen är internationell. Mixen av medarbetare från så många länder stimulerar.

– Livet här ger en ännu större förståelse för människor med andra bakgrunder och åsikter än våra svenska. Vi svenskar är i ju i all vår blyghet rätt duktiga på att tycka att vi är bäst. Men det finns alltid något att lära av andra. Ödmjukhet och ett öppet sinne är viktigt, tycker Fredrik.

För att ta mig till Fredriks arbetsplats får jag skjuts i en bepansrad terrängbil av uppdragens livvakter (tack Eupol!). Vi färdas längs Jalalabad Road, en tungt trafikerad huvudled i stan. Eftersom många västerländska styrkor drar fram här är det en attraktiv sträcka för regeringsmotståndare att placera ut vägbomber på.

Livvakter som skydd

Säkerheten är viktig. Rutinerna kring Eupol:s medarbetare är noggrant utformade. Två livvakter finns alltid med när de vistas utanför förläggningarna.

Poliserna, som själva är beväpnade, är de enda som färdas på egen hand. Ett ständigt hot är att talibaner ska infiltrera poliskåren och angripa den inifrån. I julas drog en kvinnlig polis lika oväntat som snabbt vapen och sköt ned en amerikansk rådgivare. Fallet utreds fortfarande.

Pip. Pip. Mina reskamrater får ett sms. »Skottlossning tre kilometer österut.«

Efter någon minut, ännu ett sms. »Det är lugnt. Det är en happy shooting.«

– Ja, de skjuter i luften för att fira något, förklarar »Eupolarna« jag färdas med, när jag häpet undrar.

Hotbilden mot dem som jobbar med detta uppdrag är stort. Trots övervakade murar gör sig den bistra verkligheten utanför påmind då och då. En tidig morgon vaknade Fredrik av ett explosionsartat dån. Regeringsmotståndare sköt in fyra raketer i stan. Tre slog ned några hundra meter från där Fredrik bor. En fjärde detonerade inte. Den landade på parkeringen utanför. Fredrik och hans säkerhetsteam gick via radio ut med instruktioner till sina kollegor på förläggningen.

– Stanna på rummet, ta på er skyddsutrustning och »hang in tight«.

Sedan kontaktade de amerikanska och andra internationella styrkor i stan för att ta reda på vad som försiggick.

– Som tur var hände inget mer utan vi kunde blåsa av någon timme senare.

»Livet här ger en ännu större förståelse för människor med andra bakgrunder och åsikter än våra svenska.«

Nummer 5—2013

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 5—2013.