Annons

Du är här

Staten och det sociala kapitalet

Publicerad17 maj 2013  Text Karin Wandrell

Brandkonferensen

Alla människor har samma basala behov av trygghet oavsett var i landet man bor. Skillnaden är att i glesbygd är folk beredda att göra mer själva och har en större psykologisk beredskap.

Carer, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem, vid Linköpings universitet fick 2010 i uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att undersöka tryggheten på landsbygden.

I uppdraget ingick bland annat att undersöka inställningen till den egna tryggheten, vad den bestod i och hur den kunde stärkas.

– Vi sammanställde en rapport som byggde på hur blåljusorganisationer, enskilda och föreningsrepresentanter i Västernorrlands, Norrbottens och Örebro län såg på sin egen och andras trygghet, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor, Linköpings universitet. Det som kom fram var att stadsbor och glesbygdsbor hade samma behov, men att man löste dem på olika sätt och hade olika förväntningar på samhällets assistans.

Den bild som målades upp i till exempel Västernorrlands län var nästan lite skrämmande. Många byar, där det tidigare kanske bott runt tio hushåll, bestod nu av en enda äldre person.

– Hur ska man kunna skydda varandra i ett sådant samhälle? Var ska man hämta resurser? säger Rebecca Stenberg. Det som blev tydligt i Västernorrland var behovet av att mobilisera de som redan fanns på plats oavsett var de kom ifrån, medan man från huvudmannahåll nere i Stockholm var mer vana att tänka i termer av att det var rätt resurs.

Viktiga mötesplatser

I rapporten konstaterades det att det finns en skillnad mellan storstaden med dess strukturella kapital i form av till exempel ett stort antal brand- och polisstationer, befolkningsmängd, kommunikationsutrustning, regler och rutiner och glesbygden där det sociala kapitalet dominerar.

– Där handlar det inte om »know how« utan om »know whom«. Att ta hand om varandra och bygga och vårda relationer är en viktig del av tryggheten. Glesbygden fungerar så länge det sociala kapitalet finns kvar och det gör det så länge det finns en affär, skola eller bensinmack där människor kan mötas. Men det som händer, och har hänt, de senaste tio åren är att den typen av basala mötesplatser har försvunnit på vissa orter. Då börjar det sociala kapitalet att vittra och när det inte längre finns kvar blir det farligt, säger Rebecca Stenberg. Det sociala trygghetsskapandet ersätter inte det strukturella, men ger kanske ändå någon form av likvärdighet rätt skött.

I rapporten gavs även ett förslag till trygghetsstyrkor där räddningstjänst, polis och sjukvård skulle kompletteras med hjälp av andra kommunanställda och föreningslivet.

– Jag kan förstå oron hos vissa myndigheter över trygghetsstyrkor och rädslan för att något liknande medborgargarden skulle bildas, eftersom det skulle kunna uppstå konstiga och otäcka sociala processer i vem som ska tryggas och inte och om vad trygghet är. Men vi behöver börja jobba mycket mer med samverkan mellan myndigheter, företag, föreningsliv och privatpersoner. Det är det som är min huvudpoäng – intersektoriellt samarbete.

Även om just förslaget med trygghetsstyrkor föll bort har själva idén att bygga trygghet på ett nytt sätt stannat kvar.

– Något jag har drivit hårt är föreningslivet som en stark resurs på landsbygden. Det är väldigt ofta det som kompenserar när någon samhällelig funktion inte fungerar. Föreningslivet är en dåligt utnyttjad resurs och det märks tydligt på det engagemang människor visar när de får chansen. Folk vill göra en insats!

Knyta ihop och stötta

Hur kan då ett sådant samarbete se ut i praktiken? Rebecca Stenberg hänvisar till exempel på breddade uppdrag för kommunanställda inom exempelvis äldreomsorg som skulle kunna kontrollera brandskyddet hos sina brukare och hjälpa till att förebygga fallolyckor. Liknande projekt pågår på olika håll i landet, men det skulle gå att dra ännu längre.

– När du väl börjar skrapa på ytan dyker många möjligheter upp. Kommersiella verksamheter som skidbackar har till exempel en näst intill egen utbyggd akutsjukvård och ideella verksamheter som PRO bedriver utbildningar för pensionärer. Det handlar både om att knyta ihop och stötta och om att ställa krav på att verksamheten utvecklas och samordnas för att bli ett samhällsnyttigt komplement.

Kunskap om vem som gör vad

När det gäller räddningstjänsten ser Rebecca Stenberg en utveckling från dagens stora verktygslåda som kan göra lite av mycket (och vissa saker mycket bra) till morgondagens mäklare som sitter inne med kunskapen om vem som kan göra vad.

– Deras roll skulle vara att fungera som ett trygghetsnav som både kan se till det förebyggande arbetet och bygga upp ett stort kontaktnät. Det kräver en djup förståelse för hur samhället fungerar och hur beslut tas, men också kännedom om vad som händer i närmiljön. Hur mobiliserar man andra resurser? Vad är det för typ av processer som krävs? Vilka kontakter kan vi använda oss av och hur fungerar tekniken/kommunikationen mellan oss?

Rebecca Stenberg menar att det finns en vilja att hjälpa till i föreningslivet som det gäller att ta vara på.

– Det finns starka önskemål om att bli tagna på allvar och vara legitima verksamheter och att få använda och träna de resurser man har. Jag är själv långfärdsskridskoåkare och vi har precis genomfört en isräddningsövning i samverkan med Friluftsfrämjandet, Sjöräddningssällskapet och Sörmlandskustens räddningstjänst. Kanske kan våra iskunskaper erbjudas till sportfiskare där det har förekommit flera drunkningstillbud i år.

Hon fortsätter:

– Jag tror till exempel att många brukshundsklubbar skulle tycka att det vore intressant att bli mer engagerade i eftersök och liknande, något som inte är ovanligt internationellt, men i Sverige har vi en väldigt tydlig uppdelning mellan sektorer.

Hennes önskan är att räddningstjänsten och andra trygghetsaktörer skulle få större möjligheter att utveckla nya former av samarbeten. Det skulle leda till en glesbygdsdriven utveckling som också behövs i storstaden.

En person – flera uppgifter

– Funktionsdelning är väl inbyggt i det europeiska sättet att tänka där en person bara kan ha en uppgift, men här pratar vi ganska självklart om att samma person kan ha många olika uppgifter. Och för att ta resonemanget vidare – att samma uppgift också kan utföras av flera olika personer eller funktioner var för sig eller tillsammans. Det blir mer elastiskt och gör att vi får

pooler av människor som jobbar med trygghet på olika sätt men tillsammans och som kompletterar varandra. Det är mer flexibelt och gör det lättare att anpassa sig efter situationen istället för tvärtom. Det kommer dock att få konsekvenser som man måste kunna hantera.

För att lyckas måste regelverk, riktlinjer och lagstiftning ses över för att överbrygga dikena mellan olika funktioner och få fram ett system där det går att jobba fram mer flexibla och breda lösningar. Tryggheten sitter inte i vem som får uppdraget utan hur det utförs!

Grannsamverkan i Blötberget

I Blötberget i Ludvika kommun har 40 familjer gått samman för att genom några enkla åtgärder hjälpa räddningstjänsten att vinna några minuter. Varje hushåll har fått en insatsplan över grannens hus där det tydligt framgår hur många som bor i bostaden och om där finns några husdjur. Tanken är att varje hushåll ska utrustas med en brandvarnare som seriekopplas med grannarnas brandvarnare för att på så sätt fortare kunna upptäcka om det brinner hos grannen. Familjerna har också samlat in pengar och köpt en gemensam hjärtstartare som placerats mitt i byn. Projektet »Grannsamverkan mot brand och hjärtstopp« drivs av Civilförsvarsförbundet i samarbete med SOS Alarm, Svenska kyrkan, ambulansen i Dalarna och räddningstjänsten i Smedjebacken och Västerbergslagen.

Nummer 4—2013

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2013.