Annons

Du är här

Studenterna Lisa Melin Wenström, Arvid Jansson, Lisa Ekström och Sandra Björklin funderar över morgondagens brandstation.

Så skapar framtidens arkitekter framtidens brandstation

Publicerad22 maj 2012  Text Monica Walldén

Brandkonferensen

Hur kan brandstationer utformas i framtiden för att bli en del av stadsmiljön? När arkitektstudenter får tänka fritt ändras förutsättningarna för hela verksamheten. BrandSäkert har fått ta del av fem spännande lösningar.

I det tätbefolkade Stockholm år 2112 slingrar sig en mobil brandstation runt innerstaden 50 meter ovanför gatunivå. Brandstationen består av ett antal frikopplade tågvagnar med plats för fyra brandmän. Längs spåret ligger flera hållplatser där mindre utryckningsfordon är placerade, som kan ta sig in i trånga utrymmen. Denna brandstation på höjden fungerar som ett komplement till de existerande brandstationerna på marken och är ett sätt att hantera den begränsade framkomligheten i gatumiljön. Systemet kan även utökas till att bli en räddningslinje i samarbete mellan räddningstjänst, polis och sjukvård och kombineras med kollektivtrafik.

Det är Lisa Melin Wenströms vision för framtidens brandstation och ett av de projekt studenterna i årskurs två på Arkitekturskolan i Stockholm gjorde hösten 2011. Tillsammans med fyra andra studenter kommer Lisa dela med sig av sina tankar om vad en brandstation kan vara på konferensen Brand2012.

Varför brandstationer?

Varför valde Malin Åberg-Wennerholm, arkitekt och årskursansvarig för årskurs två på KTH:s arkitekturskola att alla 100 studenter i årskursen skulle arbeta med att rita varsin brandstation?

– Kursen skulle handla om en offentlig byggnad, säger Malin Åberg-Wennerholm. Historiskt sett har andraårsstudenterna då fått arbeta med någon form av traditionell offentlig byggnad som kulturhus eller operahus. Men jag tyckte att det var viktigt att låta studenterna analysera vad begreppet offentlighet kan betyda för medborgarna i samhället. Brandstationens plan har ju förändrats förvånansvärt lite sedan arkitekt Ferdinand Bobergs brandstation i Gävle från 1891, som liknar en medeltida borg med torn som man torkade slangar i. Om man jämför dåtidens planer över brand­stationer med dagens hade förvånansvärt lite hänt vilket intresserade mig. Detta ville jag förändra genom att låta de duktiga och nytänkande studenterna arbeta med vad brandstationen skulle kunna innebära för medborgarna.

Projektet gick ut på att rita en brand­station på cirka 2 000 kvadratmeter på en tomt i stadsdelen Östermalm i Stockholm.

– Brandstationer skiljer sig mot andra offentliga byggnader genom att både ha en väldigt otydlig och tydlig typologi. Den har många funktioner som måste fungera, som vagnhallen, men är även både bostad och kontor och är på många sätt en väldigt sluten byggnad trots sin offentliga karaktär. Därigenom föddes många diskussioner om hur offentlig byggnaden ska vara, säger Malin Åberg-Wennerholm.

Aktiv beredskapstid

Något som ställer stora krav på brandstationens arkitektoniska utformning är det faktum att insatstiden är så liten i jämförelse med beredskapstiden. Flera av studenterna har i sina projekt valt att ta in andra verksamheter och program i nära anslutning till brandstationen, vilket kan underlätta möjligheten att göra beredskapstiden aktiv och meningsfull. Brandmännen kan därigenom parallellt delvis ha ett helt annat jobb.

– De största funktionella kraven på en brandstation handlar ju om utryckningen, men majoriteten av tiden ägnar sig brandmännen åt det som ställer minst funktionella krav på utformningen, säger Arvid Jansson. Något specifikt i utformningen som jag träffade på var behovet av en kort utryckningsväg från sov- och vardagsrumsdelarna. Samtidigt vill man inte att det ska kännas som om man sitter vid en revolvermynning hela tiden. Där finns en motsättning som är svår och intressant.

Vagnhall som en tunnel

I projektplanen ingick att bygga en brandstation i en historisk stadsmiljö på Östermalm med varierad bebyggelse från 1700-tal till nutid. Äldre brandstationer byggdes ofta på höjden för att passa in i den urbana miljön medan modernare funkisbrandstationer ofta byggs i ett–två plan av funktionella anledningar.

– Om man placerar in en så låg byggnad på Östermalm blir det lite slöseri med utrymme och skapar en splittring i stadsbilden. Min lösning blev därför att integrera brandstationen i två plan med andra funktioner som byggs ovanför, till exempel lägenheter. Vissa konsekvenser av det blev utformningen av vagnhallen, som är som ett nav i verksamheten. Med en traditionell lösning blir den inskjuten från gatan vilket också skapar ett hål i stadsbilden, ett torg som man inte kan använda som ett torg. Min vagnhall var därför utformad som en tunnel istället, säger Arvid Jansson.

Hans lösning för vagnhallen innebar att den enklare kan riktas åt annat håll än mitt ut i gatan eftersom infart och utfart inte är på samma plats. Den kommer därför inte att hindra övrig trafik när räddningsbilarna ska återvända till stationen och backa in på sina parkeringsplatser och möjliggör en större flexibilitet vad gäller storleken på fordonen.

Flera funktioner

Sandra Björklin tog i sitt projekt fasta på att brandstationen på många sätt har en rörig och högljudd funktion i stadsmiljön. Därför blev hennes målsättning att förbättra platsen. Den L-formade huskroppen syftar till att skilja av och skydda platsen från omgivande gator. Innanför huset anläggs sedan ett grönområde, som en grön oas i storstaden. Hon valde även att arbeta med dubbelprogram, där träningslokalerna även kan användas av andra verksamheter. De är anpassade för dans, kampsport och akrobatik och är tillgängliga både från brandstationen och utifrån.

– En ambition är »friska brandmän«, för att motverka cancerrisken i den ständiga exponeringen för farliga ämnen. Därför har jag gjort en tydlig uppdelning mellan rena och smutsiga delar av verksamheten. När brandbilarna kommer tillbaka till stationen efter en utryckning åker de först igenom en biltvätt, för att undvika kontaminering av miljön inne i byggnaden. Slangtvätt och tvätt av larmställ följer. Vagnhallen är sju meter i takhöjd för att ge maximal ventilation. Övriga delar är helt rena, säger Sandra Björklin.

Lisa Ekström tog fasta på att brandstationen inte bara ska vara funktionell utan även intressant som byggnad i sig och i framtiden kunna användas som något annat än en brandstation.

– Jag arbetade mycket för att motverka brandstationens traditionella slutenhet och lät den därför exteriört vara en del av platsen där även allmänheten kan vistas. Gränsen mellan brandmännens område och det offentliga luckras därigenom upp, säger Lisa Ekström.

Den stora trappan i söderläge på ena kortsidan inbjuder till att sätta sig och lapa sol under varma dagar, lutad mot brandstationens vägg.

Självklar mötesplats

Morgan Svahns vision är att brandstationen ska vara en självklar mötesplats. Genom att koppla brandstationen till en teater tog han fasta på det faktum att många ser en brandkårsutryckning som ett slags förtrollande och ogripbart skådespel.

– Min brandstation är av en lite mer otypisk stil i trä som det visat sig får många att höja på ögonbrynen. Det finns en intressant motsättning i att bygga just en brandstation i trä som tilltalar mig. Stationen ger möjlighet till rekreation genom en lummig innergård och är tydligt uppdelad i avdelningar för lugn och ro å ena sidan och en organiserad utryckningsdel å andra sidan, säger Morgan Svahn.

Brandstationen som symbol

När man tittar på räddningstjänstens funktion i samhället i stort blir den väldigt ikonisk, både vad gäller byggnaden som sådan och räddningstjänsten. Den symboliserar en förenande kraft och är en signal till medborgarna om att samhället fungerar.

– På så sätt är det en poäng att brandstationen blir en ikonisk byggnad som signalerar att »vi finns här, samhället har resurser att satsa så du kan känna dig trygg«. Det har en positiv effekt i sig. Därför kan det finnas en risk i att byta formspråk helt, rensa för mycket och göra att människor inte känner igen sig, säger Arvid Jansson.

Symboliken och kraften som värdebärare försvinner när brandstationerna snarare börjar se ut som vilken vårdcentral som helst. Hur blir det när arkitekten får bestämma? avslutar Malin Åberg-Wennerholm.

»Brandstationen är på många sätt en väldigt sluten byggnad trots sin offentliga karaktär.«

Nummer 4—2012

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2012.