Annons

Du är här

När är branden tillräckligt släckt?

När det tänder till igen

Publicerad20 januari 2012  Text Monica Walldén

Räddningstjänst

Återantändning av brand efter en avslutad räddnings­insats är ett återkommande problem. Eftersom räddningstjänstens uppdrag är att släcka bränder kan det ses som ett misslyckande. Men var går gränsen mellan den enskildes ansvar och det offentligas?

Grunden i ansvarsfrågan är att du är ansvarig för din fastighet. Om det börjar brinna i ditt hus är du fortfarande ansvarig. Men i de fall då du inte själv klarar av att hantera branden i din fastighet har du rätt att få hjälp och stat och kommun har en skyldighet att ingripa.

– Du har fortfarande ansvar, men du får hjälp, säger Anders Bergqvist, vd på Brandskyddsföreningen. Räddningstjänsten hjälper till att hantera problemet och då minskar omfattningen på branden. Efter ett tag är situationen sådan att du själv kan hantera den och då avslutas räddningsinsatsen. Och då är du fortfarande helt ansvarig, precis som du har varit hela vägen, men nu får du inte hjälp längre. Och där har du tecknat en försäkring som ska hjälpa dig med återställningen.

En personlig bedömning

När är då branden släckt? Det görs alltid en bedömning när de fyra kriterierna för att en räddningsinsats ska göras (se faktaruta) inte längre är uppfyllda.

– Det är svårt att veta vad den bort­re gränsen är, säger Erik Kring, skadechef på försäkringsbolaget If. Men bara för att man har släckt en brand behöver det inte vara klart. Jag tycker att räddningstjänsten borde se till att det är släckt och klart innan de lämnar. Man ska vara riktigt övertygad om att det inte kan blossa upp igen. Är man osäker, då får man vakta. Är man säker så skulle det ju inte hända. Det är fullkomligt logiskt att räddningstjänsten måste ta det ansvaret. Man kan inte lägga över det på någon annan.

Erik ifrågasätter den kvalitetssäkring som sker på brandplatser när bränder blossar upp igen. Att en chockad och kanske skadad lekman som inte har någon kunskap om brandteknik ska ta över ansvaret för bevakningen tycker han är orimligt. Dess­utom är det ofta svårt att ens få tillträde till brandplatsen, eftersom polisen spärrar av området i väntan på tekniker. Det försvårar ytterligare möjligheten för fastighetsägaren att uppfylla sitt ansvar.

– Det kan ju tyckas självklart att räddningstjänsten ska släcka, säger Anders. Det kan ju alla hålla helt med om. Men vad är definitionen av vad som är helt släckt? När är det tillräckligt släckt för att vara släckt? Någonstans går gränsen, och var den går är olika från fall till fall. På något sätt går det över i något som är eftersläckning. Vi har ju Försäkringsbranschens Restvärderäddning, RVR-tjänsten. Där tar vi hand om efterbörden med vattenskador och rökskador. När polisen har spärrat av borde de ha ett så kallat vårdansvar, ett ansvar att ta hand om det omhändertagna och avspärrade området. Frågan är hur långt detta sträcker sig? Jag tycker att det är konstigt att försäkringsbolagen överhuvudtaget aldrig har funderat på polisens vårdansvar.

Enskildes ansvar eller det offentligas?

Att bedöma om den skadedrabbade har tillräckliga resurser att uppfylla sitt bevakningsansvar är en del av det myndighetsbeslut som räddningsledaren har till uppgift att fatta enligt lagen om skydd mot olyckor.

– Allt är till syvende och sist en kvalificerad personlig bedömning, oavsett hur många styrdokument man har, säger Anders. Det är ju inte slumpmässigt. Och görs bedömningen att personen inte klarar av att bevaka efter branden har räddningstjänsten rätt att teckna avtal eller göra avrop och ta in den här bevakningstjänsten på den enskildes bekostnad. Då hamnar kostnaden hos den enskilde i samband med skadan och det kommer då troligen att regleras av försäkringsbolaget.

Anders menar att diskussionen har en stor politisk dimension. När tar det offentligas ansvar slut? Om det offentliga ska ta över allting, då har man snart inget eget ansvar. Och då har man följaktligen inte heller några egna resurser, eftersom man lämnar över alla resurser till det offentliga, som får fördela dessa.

– Det svåraste med en räddningsinsats, det är att avsluta den. Frågan är alltid: när är det klart? Det handlar om en tolkning av de fyra kriterierna. Det är väldigt bra om det sker en diskussion om detta, för det gäller att hitta gränsen. Det är ju inte någon som vill att det ska återantända när branden väl är släckt, säger Anders.

Ett delat ansvar

I Jönköpings län arbetar räddningstjänsten med en modell som bygger på en kompromiss kring detta. Vid en brand som har haft påverkan på väggar eller tak i ett rum har de alltid en efterbevakning på minst sex timmar. Är det en brand där det kan finnas mycket brandrester kvar som är svåra att överblicka (till exempel ett spånfyllt bjälklag i en villa) bevakas byggnaden i upp till 24 timmar. I vissa fall, efter omfattande bränder, har de punktbevakning under flera dygn för att bli övertygade om att det inte blir en brand som kan blossa upp igen.

– Vår strategi för detta är att inte göra överlämnandet för abrupt, när vi kommer till ett läge där de omedelbara behoven av samhällets insatser har upphört, då branden som synes är släckt, säger Göran Melin, ställföreträdande räddningschef på Jönköpings räddningstjänst. Vi går bredvid den drabbade ett tag för att kunna avgöra om personen har förmåga att ta tag i situationen eller om denna fortfarande är väldigt tagen av det som har hänt. Och då blir det här ett skede där vi tar ett ansvar att hjälpa den drabbade. Behovet av stöd varierar beroende på vem som är drabbad. Ett fastighetsbolag eller en större industri har naturligtvis större förmåga att hantera arbetet efter en brand själv än en enskild villaägare eller hyresgäst.

Efterbevakningen efter avslutad räddningsinsats sker efter överenskommelse med den drabbade och försäkringsbolaget. Rent konkret står den drabbade för halva kostnaden, vilket ofta ersätts som en försäkringsskada, och kommunen står för den and­ra halvan. Avtalet är träffat med Länsförsäkringar, men räddningstjänsten har samma dialog med företrädare för If och andra bolag och hittills har de alltid kommit överens om att följa denna modell. Vid varje brand förtydligas den enskildes ansvar genom två olika typer av överlämningsblanketter, en för bränder generellt och en för skorstensbrand. I dessa blanketter finns rekommendationer till de drabbade för hur punktbevakning och kontroll ska göra när räddningstjänsten har avslutat sin bevakning. Normalt sett finns två brandmän och en släckbil på plats vid den typen av insats.

– Ofta tar försäkringsbolaget kostnaden för den ena personen och kommunen tar kostnaden för den andra och kommunen håller då med utrustning och redskap. Det har varit en modell som har tre vinnare – räddningstjänsten, försäkringsbolaget och den enskilde, säger Göran Melin.

Ett annat värde räddningstjänsten ser med förfarandet är att det skapar ett lugn hos andra boende, till exempel grannar i ett flerfamiljshus, att de finns kvar på plats. Efter­som räddningstjänsten har varit där under själva släckningen så vet de också var de känsligaste riskpunkterna är och kan ha särskild observation på dem.

– Den viktigaste biten är att om vi upptäcker glöd någonstans, eller upptäcker rökutveckling, så har vi bästa tänkbara kompetens på plats för att göra en bedömning: vad gör vi med det här nu? För det som absolut inte får hända är att det börjar brinna igen, efter att vi har bedömt att vi har släckt branden. Börjar det att brinna igen så är det ett stort misslyckande för oss och det vill vi ju till varje pris undvika, säger Göran.

Arbetssättet introducerades gradvis eftersom räddningstjänsten konstaterade att det var alltför svårt att dra gränsen för räddningsinsatsen.

– Det är ju ett delat ansvar. Det är både ett samhällsansvar och en enskilds ansvar i detta. Och det har vi omsatt i en praktisk rutin som vi jobbar efter, säger Göran.

Vad säger lagen?

Enligt Lagen om skydd mot olyckor (LSO 2003:778) ska räddningstjänsten planeras och påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt.

Fyra kriterier ska vara uppfyllda: behov av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Räddningsinsatsen avslutas sedan när något av de fyra kriterierna inte längre är uppfyllt. Insatsen kan också avlutas när ytterligare åtgärder inte minskar risken för skador, när risken för skador är så obetydlig att det inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet, eller när den enskilde har möjlighet att vidta de åtgärder som behövs för att motverka skada.

När räddningsledaren har beslutat att avsluta en räddningsinsats ska det redovisas skriftligt. Räddningsledaren är skyldig att underrätta fastighetsägaren om de behov som finns av bevakning, restvärdeskydd, sanering och återställning. Om räddnings­ledaren bedömer att ägaren inte har till­räckliga resurser för att uppfylla behoven av bevakning får denne utföra bevakningen på ägarens bekostnad. Kommunen ska se till att olyckan undersöks av polis för att ta reda på orsakerna till olyckan, olycksförlopp samt hur insatsen har genomförts.

»Vår strategi för detta är att inte göra överlämnandet för abrupt, när vi kommer till ett läge där de omedelbara behoven av samhällets insatser har upphört.«

Nummer 1—2012

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 1—2012.