Annons

Du är här

Tom Kreuzer, brandman på Ladder 113 i Brooklyn.

Sagan om de två tornen

Publicerad2 december 2011  Text Monica Walldén

Porträttet

Brandmannen Tom Kreuzer kom fram till World Trade Center precis när det andra tornet hade rasat. Många av hans kollegor dog i terrordådet som är det värsta som har drabbat ett brandförsvar.

Det var en ovanligt vacker septemberdag och solen lyste från en klarblå himmel. Tom Kreuzer var ledig från sitt jobb som brandman i Brooklyn, och var på väg för att hämta en diskmaskin. Plötsligt hörde han i en nyhetssändning att ett flygplan hade kraschat in i World Trade Center. Han vände omedelbart och körde hem igen.

– Min fru Marguerite var hemma och hade lite mer information. Jag kände att jag var tvungen att åka in, så jag kastade mig på min motorcykel och hämtade upp min kompis Tom Brown, som också är brandman. Han bor bara några kvarter från mig på Long Island.

De två männen körde snabbt förbi stationen för att plocka med sig utrustning. Tack vare att Tom hade motorcykel hade de möjlighet att ta sig in till Manhattan snabbt, trots att det redan hade blivit trafikstockning.

– Jag såg på håll hur tornen brann och enorma mängder rök fyllde himlen. Då kom jag osökt att tänka på REM:s sång »It’s the end of the world as we know it«, säger Tom.

Två raserade torn

När de kom fram hade det andra tornet precis rasat och det föll fortfarande mängder av byggnadsmaterial och annat bråte genom luften. Tom parkerade motorcykeln vid City Hall och sa till sin vän att vara försiktig medan de rusade fram mot det som tidigare hade varit World Trade Center.

– Min första känsla när jag kom fram var rädsla över den enorma förödelsen. Vi tänkte inte på terrordåd då, vi hade ingen aning om vad som pågick. Sikten var väldigt begränsad, jag kunde bara se ungefär tio meter framför mig. Enorma mängder papper yrde runt och det låg en massa gymnastikskor överallt. Fascinerande att skorna hade motstått de enorma krafterna när människorna som bar dem hade pulvriserats. Och jag glömmer aldrig den fräna lukten av betongdamm. Vi hade inga masker i början och en kollega jag såg var alldeles vit i ansiktet av damm och hade fått in allt möjligt skräp i munnen, berättar Tom.

Bland det första de såg när de kom in på området var Toms brandbil, som var delvis förstörd. Där kunde de hitta lite mer utrustning. En kollega räckte honom vännen Dennis Dowdigans hjälm. Att inte själv ha sin hjälm betyder att man har förolyckats, så Tom tog emot hjälmen med stor sorg i hjärtat. När han senare upptäckte Dennis blev det ett väldigt känslosamt möte.

– Jag trodde knappt det var sant när han stod där bakom mig, säger Tom. Jag var övertygad om att han var död.

Slumpen styrde yrkesvalet

Tom har arbetat som brandman i 33 år. Från början var det inget självklart val. Den unge Tom hade inga särskilda framtidsplaner och jobbade som springpojke på en tidning. En dag när han körde runt på Manhattan började en kollega tjata på honom att han borde skaffa sig lite ambitioner i livet och föreslog att han skulle bli journalist. Året var 1976 och de befann sig då, som en ödets ironi, precis vid World Trade Center. I den stunden körde en brandbil förbi på väg till en utryckning.

– Jag hade aldrig tänkt på det som ett möjligt karriärval tidigare, men då fick jag för mig att det kunde vara ett spännande jobb. Jag sa det till kollegan mest för att få tyst på honom, men han insisterade på att jag skulle undersöka hur jag skulle kunna bli antagen. Så jag köpte en tidning där det just då annonserades om uttagningar till en brandmansutbildning. Och så blev det. Jag har aldrig ångrat det beslutet, säger Tom.

Att reda upp ett kaos

Men insatsen vid World Trade Center var helt olik allt arbete han gjort tidigare. Händelsen den 11 september 2001 har gått till historien som den hittills värsta terrorattacken som har drabbat USA. Nästan 3 000 människor dog när World Trade Center träffades av två kapade passagerarflygplan och kollapsade. Det var även en enorm tragedi för brandförsvaret i New York, som förlorade 343 brandmän och befäl.

Eftersom larmet till räddningstjänsten kom precis vid ett skiftbyte var det ovanligt många brandmän på plats, då även de som gick av sitt pass valde att bege sig till tvillingtornen istället för att åka hem. Där fanns även lediga brandmän som liksom Tom åkt dit spontant.

Då ingen hade trott att skyskraporna skulle kunna kollapsa hade många brandmän begett sig in i tornen för att försöka evakuera den stora mängd människor som befann sig i byggnaderna. De flesta av dessa omkom när tornen rasade. De kvarvarande brandmännen försökte söka efter överlevande i rasmassorna.

– Behovet av koordination var stort, men det tog ett par timmar innan det fungerade tillfredsställande, säger Tom. Det kändes som att jobba i blindo. Jag grävde bland rasat byggnadsmaterial och försökte genomsöka så stor del av området som möjligt. Vi kände oss fruktansvärt maktlösa. Jag hjälpte inte en enda människa, för det fanns ingen där att hjälpa. Det var som en spökstad.

Under tre dagar arbetade Tom 20-timmarspass, och åkte bara hem korta stunder till sin fru och sina tvillingar Allison och Jesse, som då var 13 år. Men han berättar att det var frustrerande att vara hemma – det kändes hela tiden som om han borde vara tillbaka på platsen och fortsätta jobba.

Känslan av otillräcklighet förstärktes av att räddningstjänsten även behövde täcka upp för de andra bränder som inträffade runtom i New York av mer naturliga orsaker.

– Det fanns även en stor oro för att vi skulle drabbas av ytterligare attentat, säger Tom. Men det gick inte att tänka för mycket på det. När jag jobbade i rasmassorna blev det nödvändigt att stänga av känslorna. Jag kände mig helt överbelastad känslomässigt och kunde inte ta in konsekvenserna av det som pågick. Det kom istället ikapp mig senare.

Så många tragiska öden

Tom led med alla dem som drabbades personligen av terrordådet, de som förlorade sina familjemedlemmar; sina livskamrater, barn eller föräldrar.

– En man jag känner förlorade båda sina söner. Den ene var brandman och den and­re var polis. Och i en annan familj var både far och son brandmän och båda dog. Det finns så många sorgliga historier.

Vissa öden har berört honom mer än andra. Han berättar om Stephen Siller, en brandman som hade slutat sitt pass precis när tornen träffades, men återvände till stationen för att hämta sin utrustning när han fick meddelande om det inträffade. När han kom fram till Brooklyn Battery Tunnel hade den stängts av för all trafik. Istället tog Stephen sin nästan 30 kilo tunga utrustning på ryggen och sprang genom tunneln för att komma fram till World Trade Center. Han dödades när tornen rasade. Varje år anordnas ett lopp, »Tunnel to Tower Run«, för att hedra Stephens minne. Det går samma sträcka som han sprang den där dagen.

– Det har varit svårt att hantera dödsfall bland så många kollegor, säger Tom. Vi gick på begravningar under många veckors tid, ibland fem–sex samma dag. Det hände till och med att jag inte visste vems begravning jag var på. Numera förknippar jag alltid paraduniformen med död och att stå i formation.

Konsekvenser för räddningstjänsten

Toms brandstation drabbades inte av några förluster, men att så många brandmän på and­ra stationer hade dött fick stor inverkan på räddningsarbetet under lång tid framöver. Förlusten av så många befäl och så många blivande befäl, liksom många brandmän, gjorde räddningstjänsten under­bemannad. Nyrekryteringen har dock gått bra, trots det stora antalet förolyckade brandmän. Många är motiverade att skydda hemlandet och hed­ra hjältarna som dog.

– Naturligtvis är det en händelse som förändrar dig. Min förstörda brandbil var en av de bilder som kablades ut över världen via CNN och andra kanaler, vilket kändes väldigt surrealistiskt och skapade oro bland mina anhöriga, säger Tom.

Händelsen fick även stora konsekvenser för räddningstjänstens arbete i stort. Tidigare var insatserna inriktade på att släcka bränder, men de arbetade inte så proaktivt.

– Vi var inte tillräckligt bra på att tyda tecknen. Nu har det gått tio år och jag antar att livet går vidare. Vi har ändrat våra standardrutiner och att bara springa rakt in i brinnande byggnader är en metod som är starkt ifrågasatt. Utbildningen har förändrats sedan dess och anpassats efter den nya verkligheten med beredskap för bomber och terrordåd. Men det är en komplex uppgift att skydda ett samhälle från terrorism.

Vid tioårsjubileet i år invigdes det officiella minnesmärket över 11 september-attackerna, »Reflecting Absence«, som har ritats av arkitekten Michael Arad. Det stora minnestorget består av två djupa fyrkantiga bassänger som är en exakt spegelbild av tornens fotavtryck. Längs kanterna strömmar vattenfall och bassängerna ramas in av en kant av brons där namnen på dödsoffren är ingraverade. Bassängerna kantas av ekar och hela parken är stor som fyra fotbollsplaner.

– Trots storleken är det ett väldigt intimt monument som väcker en känsla av förlust och visar på händelsens magnitud, säger Tom.

Toms fru Marguerite arbetar som lärare och de har varit gifta i 35 år. Nu tycker hon att det är dags att han pensionerar sig från jobbet som brandman och skaffar sig ett annat arbete.

– Det har hon sagt i tio år, säger Tom. Kanske gör jag det om ett eller två år, vi får se. Jag gör sällan upp några planer, det brukar ordna sig ändå. Men det vore kul att vara ledig och resa lite.

»Jag grävde bland rasat byggnadsmaterial och försökte genomsöka så stor del av området som möjligt.«

Nummer 7—2011

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 7—2011.