Annons

Du är här

Vem äger brandfrågan?

Publicerad9 september 2011  Text Karin Wandrell

Lagar och regler

Det offentliga samhället har skjutit över hela ansvaret för att skydda egendom vid brand till den enskilde. Detta trots att det borde finnas ett samhällsintresse av att upprätthålla ett skydd för egendom vid bränder.

Inte minst har detta blivit tydligt vid alla de skolbränder som inträffat genom åren. Boverket menar att brandskyddsreglerna visserligen ger ett grundskydd men för ytterligare egendomsskydd bör ägare och innehavare tillsammans med försäkringsbranschen ta ansvar för brandskyddet.

Brandsäkerhet är ett system som är betydligt mer tekniskt och komplicerat än tidigare, men det är fortfarande beroende av den mänskliga faktorn.

– Det räcker inte bara med att en gång för alla installera ett brandskyddssystem utan för att det ska fungera vid en brand krävs det underhåll och kunskap för att få det att fungera som tänkt. Det är en kombination av människans förmåga tillsammans med teknik, säger Cecilia Uneram, brandingenjör, Brandskyddsföreningen.

Idag är den generella uppfattningen, både bland enskilda och företag, att det är det offentliga samhällets krav som bestämmer nivån på brandskyddet. Många tror att så länge de bygger enligt Boverkets föreskrifter så har de automatiskt ett bra brandskydd och att det i detta även ingår ett bra egendomsskydd.

– Men den nivån räcker inte för att få ett brandskydd som innebär att byggnaden står kvar även efter en inträffad brand, säger Cecilia. Vår bedömning generellt är att man litar för mycket på vad samhällets uttalade krav ger för trygghet. Det handlar om riskkommunikation. Inbrottsrisken gör att vi ser över våra försäkringar, lås och larm och stoppar in fler saker i värdeskåpet. Eftersom den allmänna uppfattningen är att bränder inträffar mer sällan oroar man sig inte på samma sätt vilket får de flesta att tro att det inte kommer att hända dem.

Fler bränder än inbrott

Enligt MSB:s, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, beräkningar sker det mellan 30 000 och 45 000 bostadsbränder årligen varav cirka 6 000 kräver en räddningsinsats av den kommunala räddningstjänsten. Den stora risken vid alla bränder är att det blir en totalskada där allt brinner upp.  Som jämförelse kan nämnas att det enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, anmäldes cirka 9 500 bostadsinbrott till polisen första halvåret 2011, vilket motsvarar cirka 19 000 inbrott årligen.

Varje år anmäls 30 000 brandskador till försäkringsbolagen. Byggreglerna förutsätter att räddningstjänsten ska göra en insats, men enligt arbetsmiljölagen får rökdykning i princip bara sättas in vid livräddning, inte för att skydda egendom.

Michael Strömgren vid Boverket menar att samhällets intresse för egendomsskydd inte är tydligt bestämt.

– Boverket har fem krav som ska uppfyllas för brandskydd i byggnader: Bärförmågan vid brand, utrymningsmöjligheter, att beakta räddningstjänstens säkerhet och skydd mot brand-/brandgasspridning inom och mellan byggnader. Dessa krav ger ett visst egendomsskydd men ytterligare krav är bland annat försäkringbolagens ansvar. Varför ska staten reglera egendomsskydd när det inte ens finns lag på lås på dörrar?

Han menar att det finns goda förutsättningar för marknaden att reglera sig själv genom att ställa högre krav på försäkringstagare och ge möjlighet till premiesänkningar.

– Det finns internationella aktörer som har lyckats med detta, men i Sverige har försäkringsbolagen inte tagit sitt ansvar. Det är svårt för staten att reglera egendomsskydd eftersom de enbart kan påverka nybyggnationen vilket är cirka 1–2 procent av beståndet. För att få effekt måste man koncentrera sig på befintliga byggnader och försäkringsbolagen kan dessutom beakta värdet av vad som finns i byggnaden – vilket reglerna inte kan omfatta.

Kunskap ger valmöjlighet

Brandskyddsföreningen är en aktör som arbetar för att höja brandsäkerheten och medvetenheten men det behövs fler. Kunskap ger valmöjlighet.

– Idag finns det ingen marknad för avancerade brandsäkerhetslösningar för privatpersoner om man jämför med lås- och larmbranschen, säger Cecilia. Ett skäl är att vi förväntar oss att vi redan har en hög standard inom brandskyddsområdet.

Hon menar att bra brandskydd skulle ge stor samhällsekonomisk nytta. Det är inte bara enskilda som drabbas vid en brand utan hela samhället.

– Det kan till exempel ge enorma effekter om ortens stora industri slås ut vid en brand med arbeten som går förlorade vilket påverkar hela ortens ekonomi. Det är också lätt att glömma bort miljöeffekten. Alla som drabbas säger i princip samma sak: »Vi byggde som vi skulle enligt byggreglerna och trodde att vi hade en brandsäker byggnad!«. Jag tror att många skulle välja mer avancerade lösningar om de bara hade kunskapen.

Michael menar att det finns direktiv för vad byggnader minst ska uppfylla under sin livstid och hur de ska förvaltas så att samhället vet att det finns ett visst grundskydd.

– Boverkets byggregler, BBR, fokuserar på personskydd och att skapa möjligheter för utrymning medan lagen om skydd mot olyckor betonar vikten av det enskilda ansvaret. Samhället har valt att reglera vissa saker och lämna annat till den enskilde. För byggherrarna är Boverkets minimikrav på brandskydd tydliga.

Cecilia å sin sida betonar att brandsäkerhet idag mycket handlar om individuella lösningar och att inget längre är förutsägbart.

– Det råder andra förutsättningar än förr. I nybyggnationer är det ofta individuellt anpassade lösningar. De tekniska byten som tillåts höjer sällan brandsäkerheten utan behåller den på samma nivå eller i vissa fall lägre. Många byggherrar ser mer till prislappen än till ökad brandsäkerhet. En bra motivation skulle kunna vara att visa vad konsekvenserna av en brand kan bli. Jag är övertygad om att fler skulle vara beredda att betala då.

– Tekniska byten syftar till att ge alternativa sätt att uppfylla samhällets minimikrav på brandskydd. I praktiken innebär det dock att brandskyddet ofta får en högre nivå än traditionella lösningar, till exempel genom att man installerar sprinklersystem som man annars inte skulle ha haft, säger Michael.

Vill införa boendesprinkler

Brandskyddsföreningen kämpar för att införa boendesprinkler i alla nyproducerade byggnader, något man bedömer skulle få ner dödsbränderna betydligt. Boverket avvisar dock detta i sin debattartikel på sidan 11 i tidningen. Enligt deras utredning, som genomfördes på uppdrag av Statens haverikommission efter den tragiska Rinkebybranden där sju personer dog, är kostnaderna för att installera boendesprinkler fortfarande betydligt större i förhållande till den väntade effekten.

På frågan hur Boverket skulle kunna arbeta för att uppmärksamma frågan med ett bättre brandskydd svarar Michael att det är något de arbetar kontinuerligt med.

– Vi arbetar med MSB inom ramen för den nationella strategin för stärkt brandskydd. Regelbundet ser vi över de regler som vi ansvarar för och gör förändringar för att förbättra brandskyddet där behovet är som störst. Om vi får in mer statistik från försäkringsbolagen när det gäller risker som till exempel felaktiga takkonstruktioner eller användande av cellplast skulle vi kunna använda detta i vårt beslutsunderlag. Vi har bett om det men inte fått något eftersom försäkringsbolagen föredrar att hålla på sin statistik.

Anledningen till att Boverket inte har fått i uppdrag att se över egendomsskydd specifikt ser inte Michael som ett problem eftersom han menar att frågan ligger hos försäkringsbolagen och fastighetsägare.

– Fastighetsägare, brukare och försäkringsbolagen borde göra något tillsammans och fråga sina kunder var problemen ligger för att därefter åtgärda dem. Under remisshanteringen inför nya BBR hämtade Boverket in synpunkter från många olika aktörer för att sedan göra en samlad bedömning. Som ett resultat av detta har vi höjt egendomsskyddet i de nya reglerna.

Efterlyser ett samlat samhällsansvar

Brandskyddsföreningen å sin sida menar att det i samband med remissen av nya BBR kom upp många synpunkter kring byggreglerna.

– Remissvaren är en källa att ösa ur för utveckling och vidare arbete. I samband med remissen blev det också tydligt att det saknas en samsyn mellan olika aktörer om vilken ambitionsnivå som ska gälla för brandsäkerhet, säger Cecilia. Det saknas en tydlighet kring vem som »äger« vissa frågor och det råder också olika förväntningar mellan olika departement och lagstiftningar. Här behövs ett samlat samhällsansvar där olika parter verkar för och drar sitt strå till stacken. Det här är ingen enpartslösning utan det kräver att var och en ser sin del i det samlade arbetet för bättre brandsäkerhet.

Som det ser ut idag anser Brandskyddsföreningen att byggreglerna inte är tillräckliga för att ge ett bra egendomsskydd. Den miniminivå som gäller är inte acceptabel ur ett samhällsperspektiv.

– Mycket handlar om att ägarna själva behöver inse att egendomsskyddet inte ingår i Boverkets byggregler och utifrån detta göra aktiva val och komplettera med egna krav på brandskyddet. Några sätt att skapa aktivitet och engagemang hos ägarna kan bland annat vara tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor, via försäkringsbolag, information från Brandskyddsföreningen, räddningstjänster med flera. Här är det önskvärt att det offentliga samhället går i bräschen. Jag önskar till exempel att kommun, stat och landsting började ställa krav på bra brandskydd i sina upphandlingar i allt från hyra av lokal till övernattningar på hotell likaväl som man ställer krav på att det ska finnas en bra miljöpolicy, säger Cecilia.

Hon skulle också gärna se krav på att insatsplaner för den kommunala räddningstjänsten skulle tas fram redan i byggskedet.

– Av tradition är det räddningstjänsten som står för dem. Det finns exempel på flera nybyggnationer där de tekniska brandskyddslösningarna bygger på räddningstjänstens medverkan, men det finns inga krav på hur till exempel manualer, insatser, ekonomisk ersättning för utbildning och övning ska tillhandahållas eller se ut.

»Mycket handlar om att ägarna själva behöver inse att egendomsskyddet inte ingår i Boverkets byggregler och utifrån detta göra aktiva val och komplettera med egna krav på brandskyddet.«

Nummer 5—2011

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 5—2011.