Annons

Du är här

Arbetsplats – Tjernobyl

Publicerad23 januari 2009  Text Göran Svedberg

Utblick

– Visst gav det en känsla av overklighet att stå framför den största miljökatastrofen i världen. Men det är det viktigaste jobbet jag kan tänka mig för en brandingenjör. Att hindra att katastrofen blir större.

Så säger Jonas Svensson, ingenjör på Grontmij i Malmö. Han har en arbetsplats som många skulle tveka inför att ens besöka – Tjernobyl.

Den första rena staden heter Slavutitj. Resan därifrån tar 50 minuter och går med ett transittåg, genom en bit av Vitryssland innan det åter kommer in på ukrainskt territorium och stannar vid Tjernobyl.

Det går tre morgontåg och vi åker med det sista, av folkhumorn döpt till bakfylletåget, eftersom många av resenärerna är sena till jobbet.

Inte för att det spelar någon större roll. De flesta av de 3 500 människor som arbetar på anläggningen och pendlar dit varje dag har inget vettigt att fylla dagen med, men åker ändå dit av rädsla för att bli av med jobbet.

Våren 1986 var fyra kärnreaktorer igång och ytterligare två var under byggnad när olyckan skedde. I dag står allt stilla. Den sista reaktorn, nummer 3, stängdes år 2000.

Människor i Tjernobyl rör sig på ett speciellt sätt. Ingen rör vid räckena med sina händer, alla stampar av något osynligt från skorna innan de går in i ett hus eller i en bil. Och bara de halvvilda hundarna springer i gräset.

– Håll dig på asfalten – den spolas ren varje gång det regnar, säger Jonas.

Världens mest fruktade reaktor

Så dyker den plötsligt upp vid horisonten – nummer 4 – världens mest kända och fruktade kärnreaktor. Hälften av den är täckt av den så kallade sarkofagen, byggd under extremt farliga förhållanden några månader efter olyckan. Framför den sticker en smal byggnad ut.

– Det är egentligen själva ingången till reaktorbyggnaden, säger Jonas. Nu kallas den DS – Deaereator Stack Building.

Det är den som Jonas och hans kollegor på Grontmij fått i uppdrag att brandskydda. Och det är inte vilken byggnad som helst.

– Det finns cirka 150–200 ton kärnbränsle kvar inne i reaktorn, berättar Jonas. Det måste bort, men ingen vet i dag hur det ska göras.

I väntan på en lösning övervakas reaktorn via instrument man lyckats få in. Där kontrolleras temperatur, strålning och om det sker några förändringar. Mest rädsla finns för att bränslet ska oxidera och förvandlas till damm som kan spridas ut genom den otäta sarkofagen. I dag finns bränslet i form av minst två meterstora droppar som kallas elefantfötter eftersom avtrycket av en sådan som breder ut sig på golvet påminner om fotavtrycket efter en elefant.

Signalerna från instrumenten förs över till ett nybyggt kontrollrum i DS där 20–30 man arbetar.

När kontrollrummet inrättades fick bygget ske med stor försiktighet.

– Vid olyckan föll en del kärnbränsle på taket, säger Jonas sakligt. Det gör att många rum är starkt nedsmittade och inte alls går att använda. I andra kan man bara vistas i 30 sekunder. Några är helt rena.

Lång chansning

Byggnaden är en mycket central och viktig byggnad och har drabbats av brand tidigare.

– Grontmij kom in i handlingen för tre år sedan när EU:s utvecklingsbank EBRD, som sedan 1997 administrerar en förbättring av skyddet, gick ut och sökte konsulter som kunde brandskydda DS. Vår internationella avdelning hittade det men jag trodde aldrig vi skulle få det, utan såg det mest som bra träning att försöka. Det var inget jätteprojekt, budgeten låg på motsvarande 8–9 miljoner kronor, men det var ett uppdrag med hög profil. En vecka innan ansökningstiden gick ut rafsade jag ihop en intresseanmälan, säger Jonas lite vanvördigt.

Efter en tid fick han veta att företaget var på en kortlista tillsammans med sju ryska, ukrainska, ett amerikansk/ryskt och ett franskt företag.

– Då insåg vi att vi inte skulle klara av det själva utan tog kontakt med en ukrainsk konkurrent för att föreslå samarbete.

Dessa tackade nej och Grontmij bestämde sig för att lägga ner projektet.

– Vi trodde det skulle vara för stort för oss.

Då blev de själva uppringda. Det var Alexander Zayats från det ukrainska företaget ADI som föreslog samarbete. De är ett teknikföretag som funnits sedan Sovjet?unionens sammanbrott.

– Vi bestämde oss för att samarbeta och hösten 2005 lämnade vi in ett nytt förslag, berättar Jonas och Alexander Zayats nickar instämmande.

Kontakt via Skype

I maj för två år sedan hörde PMU (Project Management Unit, EBRD:s kontor på Tjernobyl) av sig och berättade att de fått kontraktet.

Femton ingenjörer på Grontmij kopplades in på jobbet med Tjernobyl.

– Tre av oss har haft de flesta kontakterna med PMU och Tjernobyls kärnkraftverk, säger Jonas. Polina Gordonova som är född i Sovjetunionen men nu doktorerar i brandskydd i ventilationssystem på Lunds tekniska högskola, LTH, Bo Ingvar Bengtsson, ingenjör och ekonomiskt ansvarig och jag själv som är brandingenjör. Jag är utbildad på LTH men född i Luleå och jobbade i Gävle innan jag hamnade i Skåne.

Mycket av jobbet har skötts elektroniskt mellan Grontmij och ADI som hållit telefonkonferenser via Skype.

– På så vis har vi hållit nere utsläppen av växthusgaser, skojar de.

Området de hade att arbeta med omfattar en yta på cirka 4 000–5 000 kvadratmeter. De indelades i ett 20–25-tal brandceller för att hindra spridning. En cell kunde omfatta flera rum. Därutöver satsade de på:

  • Brandsäkra dörrar
  • Brandtätade genomföringar
  • Brandavskiljande betongväggar
  • Brandspjäll i ventilationssystemet
  • Övertryck i trapphuset ska hindra rök från att sprida sig
  • Släcksystem som innehåller aerosol. Systemet är utvecklat av rysk militär. Aeorosolen sprids i rummet, kyler och släcker.
  • Avlägsnande av brännbart material
  • Brand- och utrymningslarm
  • Utrymningsskyltning, belysning och kraftförsörjning

Oense om detaljer

Samarbetet med ukrainarna tycks ha flutit på bra.

– De största svårigheterna har gällt hur man ser på regelverket, säger Jonas. Hos oss är det ju funktionsbaserat. Det spelar mindre roll hur det är utformat bara det fungerar. I Ukraina är allt detaljreglerat oavsett hur det fungerar. Vi var nästan alltid överens i de stora dragen men hade ibland problem i detaljer.

Nu är all detaljplanering gjord och PMU är i färd med att handla upp entreprenörer som ska utföra arbetet. Grontmij är kvar för att svara på frågor och för att hjälpa till med utvärderingen.

Många i bekantskapskretsen har förstås undrat och frågat Jonas om hur det är att jobba i Tjernobyl.

- Jag brukar säga att vi följer reglerna, säger han. Vi tar inga onödiga risker och har alltid mätare på oss. I början var vi inte säkra på hur det fungerar så vi köpte egna dosimetrar. Sedan upptäckte vi att ukrainarna har högre krav på säkerhet än vi.

Innan någon släpps ut från Tjernobyl och ombord på tåget tillbaka till Slavutitj måste de gå igenom en säkerhetskontroll. Den görs i en lång rad av bås som påminner om startboxarna på galoppbanan, men för människor. Fötterna placeras på en platta, båda händerna sätts på en annan platta i axelhöjd och ögonen stirrar på några lampor i ögonhöjd. Den här gången blinkar de grönt och grinden in mot tåget öppnas. Det fanns ingen farlig radioaktivitet på kläder eller kropp den här gången.

Nummer 1—2009

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 1—2009.