Annons

Du är här

Är det så illa ställt?

Publicerad30 november 2007  Textmup

Debatt

Det kommer en lärare inspringande på brandstationen där jag jobbar. Han ber om ursäkt. Han vet att han stör, men han känner att han måste. För nu är botten nådd!

Vi pratar. Och jag hör att han säger att han behöver en auktoritet till skolan.

–Vi måste ha någon som kan visa vägen, säger han.

Han beskriver sin arbetsplats som en hyfsat skötsam skola. Men det som har hänt på sista tiden är att ett slags krig mellan två skolor har eskalerat. Elever från en skola kommer till den andra på en utsatt dag och tid för att göra ett utstuderat »bus«.

Nu hade någon kastat in en rökfackla i skolan. Utrymningen gick katastrofalt och det var sektioner i brandlarmet som inte fungerande. Läraren vill ha hjälp av oss.

Han säger att de vuxna i skolan inte förstår hur viktigt det är att kunna utrymma om det börjar brinna. Kunskapen om och förståelsen för konsekvenserna finns inte. I samma andetag säger han:

–Jag förstår att det inte är deras fel. De har ju ingen utbildning.

Undantag eller norm?

Jag tänker för mig själv att det kanske också är så att de börjar bli luttrade. Att de tänker »Falsklarm nu igen…« och inte tar larmen på allvar. Läraren säger: »Det fungerade bättre förr. När brandkåren kom och hjälpte oss.« Är detta ett fruktansvärt exempel som bara är ett undantag? Nej, jag tror inte att det är det! Troligtvis är det en ganska vanlig bild från många skolor i Sverige. Vad gör alla vi som kan och jobbar med brandskydd? Klarar vi av att utbilda lärare och annan skolpersonal så att de får det de behöver?

Jag önskar att vi kunde erbjuda en kvalitetssäkrad utbildning som kunde anpassas till varje skolas situation. Det är ju stor skillnad på hur man ska vara rustad – mentalt och praktiskt – på en skola med många elever eller en med få och på en skola där det är vanligt att eleverna eldar och på en där det aldrig händer…

Och jag önskar att skolpersonalen förstod situationen och ställde krav på oss så att vi blev bättre på att samarbeta. Det är de som ska kunna rädda barnen om larmet går. De är där först. Vi kommer ju alltid tvåa.

Tony Hallin, brandförman,
Stockholms Brandförsvar

Nummer 7—2007

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 7—2007.