Annons

Du är här

Terrorism och katastrofer

Publicerad10 maj 2005  Text Inger Wiklund

Att »osannolika« händelser sker även i vårt eget land vet Göran Boström väl, vars företag rycker ut på uppdrag när specialistkompetens behövs - till exempel för desarmering av hemmagjorda laddningar som tillverkats av bland andra svenska skolungdomar.

Hans team får också internationella uppdrag – bland annat utförde man miljöskadebesiktning efter alla oljebränder i Gulfkriget.

– »Vanlig brandrök« är bland det giftigaste som finns, den innehåller minst sagt otrevliga saker som kolmonoxid, cyanväte, saltsyra, svaveldioxid och brom. Ett annat problem är att brandröken är korrosiv (sur), vilket gör restvärdesräddningen svår, informerar Göran Boström .

Själv sysslar han mest med riskanalyser nu för tiden, men fungerar som insatsledare under övningar - och när stora händelser sker. Huvudkontoret för »Boströms«, som företaget allmänt kallas, finns i Uppsala, men att verksamheten långtifrån är knuten dit blev klart under torsdagseftermiddagen, när Göran Boström visade symboliska bilder och pratade engagerat - och ibland med syrlig ironi – om risker. Vissa är oväntade, andra borde man kunna räkna med att de kommer att inträffa. Svårast är det för samhället att skydda invånarna mot den tredje gruppen - de planerade riskerna, som terrorister och andra våldsverkare använder sig av.

Göran Boström börjar med att visa en bild på en späckhuggare – och en person som böjer sig fram i akt och mening att pussa den på nosen. (!)

– Det här är väl en typiskt planerad risk, eller ska vi kalla det dumdristighet?, frågar han deltagarna, och exponerar så en bild som inger betydligt mer obehag. Den visar hur dumdristigt det kan vara att trotsa förbudet mot att klättra upp på ett tåg – och ledningen ger ett elektriskt överslag som skadar personen. Så allvarligt att det oftast leder till döden.

Grym riskplanering

– Naturen är bra på det sättet att den öppet redovisar risker; tänk på flugsvampens signaler, eller skallerormen – den hugger bara i självförsvar. »Hajar« på land är mycket farligare än de i vattnet, påpekar Göran Boström.

IRA har utvecklat ett terroristknep som de tar till när de vill åt en industri eller transport.

– De väntar in rätt tillfälle vid lastkajen; tar en slägga och drar i några sidoslag på en acetylengasbehållare - och går från platsen. De som lastar på behållaren vet förstås inget, men i och med slagen påbörjas en sönderdelningsprocess i behållaren. Efter några timmar sprängs den, och som kedjeeffekt eventuellt även kringliggande behållare.

Alla borde ha fått klart för sig efter den elfte september 2001, hur terroristorganisationer kalkylerar med (planerade) risker, för att uppnå maximal skadeeffekt. Samhället är sårbart även för naturkatastrofer som stormar och översvämningar – det har vi blivit varse också här i väst under senare tid.

– Det finns två stora anledningar till att det finns så gott om risker i samhället; attityder och byråkrati.

Attityden »det ingår inte i mitt jobb« orsakar många risker, anser Göran Boström:

– Folk verkar (fortfarande) tro att det »inte händer i Sverige«. Har de aldrig hört talas om Hallandsåsen eller Boliden, undrar man, säger Göran Boström, aningens upprört. Och fortsätter:

– Och ordningsmakten sedan. »Psykreformen« har medfört att fler och grövre brottslingar finns ute i samhället. Med skottlossning, fyllekörning och knivdåd som följd – ta vansinnesfärden i Gamla stan som ett exempel, dundrar han vidare.

Och vad har blivit kvar av Försvaret, undrar Göran Boström, som anser att Sverige lider av en infrastrukturkollaps:

– Med de ständiga elavbrotten i Kista, och de stora strömavbrotten som drabbat hela landet både 2004 och 2005 hade man kunnat begära hjälp i mycket större omfattning om Försvaret haft några resurser kvar. Inom Räddningstjänsten är

18 700 brandmän anställda – av dem arbetar 11 800 deltid. Enligt Räddningsverkets statistik gjordes sammanlagt 93 165 insatser 2003 – vilket innebär en insats var sjätte minut. Av dessa var så många som 33 077 automatlarm, klargör Göran Boström.

Vattentillgången hotad

Men, den största risken i framtiden är att det rena dricksvattnet tar slut, anser Göran Boström:

– 97,5 procent av allt vatten på jorden är salt. Av de resterande 2,5 procenten är det mesta bundet till is i polerna – så tillgången på rent dricksvatten är endast 0,007 procent.

I U-länderna går kor i samma vatten som barnen dricker.

Miljön – och då inte minst grundvattnet - skadas stort av alla stora transportenheter. Med mindre räddningsenheter – och färre samövningar mellan räddningstjänst och polis, ökar riskerna för att skadorna vid haverier blir långtgående. De flesta vet inte hur de ska handskas med ett haveri – de har ingen, eller dålig utbildning för detta.

– Vet någon här hur mycket dieselolja som krävs för att sätta oljesmak på en miljon liter klorerat dricksvatten, och göra det odrickbart?, frågar Göran Boström sitt auditorium.

– Inte särskilt mycket, svarar någon.

– Nej, inte mycket alls - bara en enda ynka centiliter dieselolja krävs för att smutsa ner en sådan stor volym.

– En tankbilsolycka orsakar stora miljöskador. Ändå är påföljderna för förare som fraktar sådana laster – och kör i berusat tillstånd, inte stora – eftersom brotten bedöms var för sig. Oftast riskerar de bara att mista körkortet…(!)

– En tankbil i viktklassen 35 ton körde av vägen. När Boströms kom till olycksplatsen fullkomligen stank det bensin vilket inte var så konstigt, eftersom det hade runnit ut bortåt 27 000 liter.

– Föraren stod bredvid och drack starköl, åskådliggör Göran Boström.

Deltidsbrandkåren som redan var på plats när Boströms anlände hade gjort vad de kunde, provisoriskt – men mycket bra.

– Explosionsrisken var stor och alla uppfattade händelsen som mycket dramatisk. Det var sådana bensinångor att bärgningsbilen gick igång av sig själv, säger Göran Boström, lite trött.

– Göran Boström började fotografera under bilen, medan han undrade för sig själv om den verkligen var tät:

– Plötsligt upptäcker jag en sluten stråle bensin som rinner – och då är det stor risk för att det bildas statisk elektricitet. Turligt nog i sammanhanget var det för mycket bensin i förhållande till luft – därför small det inte. I och med att bensinen då fortfarande rann ur tankbilen så flöt bensinen ovanpå skummet. Det vill säga att skadeområdet spreds – och risken för explosion ökade.

Olja i öst – glas i norr

Göran Boström visar en bild från »The Dark Days«, dagarna när oljekällorna brann i Kuwait. I sanden har skrivits »SADDAM« så att det lätt kan läsas från luften. Boströms fick i uppdrag att inspektera och dokumentera miljöskadorna för FN:s räkning.

– Värmen gör att sanden smälter till glas – det kallas strålningsvärme. Dessutom orsakar gasutsläppet ungefär samma (o)ljud som från ungefär 500 reaplan som startar - samt en massa visselpipor. Vi pratar ungefär 240 decibel. Det blir ett enormt tryck från källan, och för att kunna gå nära den måste personalen hänga på sig tunga järnkättingar så att de väger mer, och på det sättet kan stå emot trycket. Detta för att etablera vattenkanoner och sprängämnen för att kunna utföra ingreppen i anläggningarna, berättar Göran Boström.

Nummer 4—2005

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2005.