Annons

Du är här

Aron - ett hemligt vapen

Publicerad10 maj 2005  Text Eva Gärdsmo Petterson

Brandmannen Toni Frank möter upp på Östermalms brandstation tillsammans med sin respektingivande men vänligt svansviftande kollega sedan två år, Aron. Tillsammans bildar de ett alldeles unikt livräddningsteam, enhet 125.

Inte nog med att Aron är svenskt brandförsvars enda räddningshund, han är också världens enda rök- och gashund. Det är två förmågor han dessutom kombinerar med att kunna hitta människor under vatten-ytan som håller på att drunkna och att rädda personer som hamnat i isvakar. En sann hjälte alltså.

- Arons arbete innebär framför allt att vi kan kapa tid. Vi kan hitta brandhärdar och gasläckor innan de orsakar skada och vi har bättre möjlighet att rädda människoliv, förklarar Toni Frank medan han och Aron lotsar oss runt på brandstationen.

Här intar hunden en alldeles självklar plats. Han får en klapp och ett vänligt ord av alla vi möter. Teamet är stationerat på Östermalms brandstation, men åker på larm i hela Stockholms län, så Toni och Aros känner vid det här laget de flesta inom Stockholms Brandförsvar.

- Vi åker på 400-500 larm per år i hela Stockholms län. Det innebär i genomsnitt tre till fyra utryckningar per arbetspass. Ungefär hälften av dem är skarpa, säger han.

Projekt rök- och gashund

Att Aron är livräddningshund inom Stockholms Brandförsvar, är helt Toni Franks förtjänst. Han är projektanställd under tre år, fram till sommaren 2006. Toni hoppas att projektet så småningom permanentas och allra helst utökas till fler hundar. Han och Aron finns ju bara tillgängliga sina arbetspass, vilket är totalt 25 procent av tiden.

Projektidén föddes 1999, när Toni Frank insåg att en hund skulle kunna hjälpa dem vid röklarm i fastigheter om det gick att lära den markera på rök. I Stockholm blir det ungefär 2 500 sådana larm per år och i många fall är källan svår att identifiera i tid.

Han började jaga sponsorer som skulle kunna finansiera ett första försök att utbilda en rök- och gashund. Arons företrädare, numera pensionerade Tarro, klarade provet galant och teamet bidrog till många lyckade räddningsaktioner under två års tid. Men när Toni ringat in ytterligare ett problemområde för räddningstjänsten som en hund skulle kunna hjälpa till med, livräddning i vatten, blev det stopp. Tarro hatar nämligen vatten. Det gör inte Aron.

Väl utnyttjad resurs

- Sikten är så dålig i våra vatten att människor som hamnar under vattenytan ofta hittas först när det är för sent. Aron känner vittring av dem uppe på ytan och markerar platsen för oss uppe vid ytan. En brukshund av Arons kaliber kostar omkring

100 000 kronor att köpa. Den investeringen behöver utnyttjas maximalt, menar Toni Frank och fortsätter:

- Man kan lära upp en intelligent och arbetsvillig hund för många olika användningsområden utan att förvirra den, bara man inte forcerar träningen. Den måste få ta tid. För Aron har varje moment tagit ungefär 6 månader att lära in så att det sitter i alla situationer.

Mest komplicerat är det att träna in markering för rök. För Arons känsliga nos finns det inte en rökdoft utan oändligt många. Varje material avger en unik röklukt. Toni har under träningen bränt allt möjligt och i alla möjliga lokaler för att få hunden att förstå vad räddningstjänsten behöver hjälp med. Han har också fått mycket stöd och hjälp i det arbetet från Hundskolan i Sollefteå. Att sedan träna in Aron på stadsgas var därför bara ytterligare ett ämne för honom att lära sig reagera på.

Vi stannar till vid den röda utryckningsbilen som tillhör enhet 125. Livräddningshund står det på den och en bild på Aron pryder bakluckan. Hunden hoppar snabbt upp i bagageluckan. Äntligen färdigsnackat och dags för arbete, tycks han tänka. Men den här gången är det falsklarm. Bara fotografering och det tycker inte Aron alls är lika roligt.

Nummer 4—2005

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2005.